Ett svart hål...

Helgen som gått blev ett svart hål, på mer än ett sätt. Lillräkan passade på att få sin första riktiga förkylning och vi andra fick helt enkelt anpassa oss och våra aktiviteter lite grann. Eller, ganska mycket...speciellt som liten söt, snorig, febrig bebis visade ovanligt stora röstresurser om vi avvek det minste från att bära runt honom i famnen. Minsta tillstymmelse till att försöka sätta sig ner, eller rent av sätta ner honom, gav omedelbar och högljudd respons. Det var helt enkelt bara att nöta golv i skift mer eller mindre i två dygn utan paus innan febern släppte. Som en konsekvens av allt detta gapande låter nu lillräkan som om han hade rökt och druckit whisky hela helgen, vi hör honom knappt när han skriker längre så hes är han. Allt är inte gulligt bara för att det är första gången....och adventsstädningen? Den fick vänta. Helgen minns vi inte mycket av, den är som ett töcken av sömnbrist och vaggande, det glamorösa småbarnslivet!

Helgens andra svarta hål kom med Berit som svepte in med fart och tog vår el. Nästan ett halvt dygn var vi utan ström, perfekt när man ska gå upp på natten och trösta snorig bebis som inte kan sova och tvingas snubbla omkring i totalt mörker. Än mer perfekt om man, som vi, bestämt sig för att storhandla och fyllt båda frysarna och kylskåpen till max...jaja, man kan inte ha tur alltid.

Nog om svarta hål. Vardagslivet är numer ett enda stort äventyr med konstant övervakande av den lille ligisten för att försöka förutspå hans nästa drag. Han är ÖVERALLT,  HELA tiden och just när man har tittat bort en sekund och vänder sig tillbaka igen så är han plötsligt INGENSTANS? Allt ska klättras på, övervinnas, undersökas. Är det ok att binda fast barn? Jag har ju ett extra koppel som Joppe inte använder...

Här följer ett litet axplock från en helt vanlig dag:

Mmm, alla dom här roliga fransarna kittlar så skönt, undra var mamma har gömt dom fram tills nu?

Va, vad är det här? Måste vara till för att klättras över, ska bara komma på ett bra sätt.

Tar en kort paus för att lista ut mitt nästa drag...

Titta vilken fin plastbit jag hittade, jag får aldrig röra den annars för pappa, den hör tydligen till någon kamera eller nåt sånt?!

Tittut! Här är jag igen, ser ni mig?

Fin flaska, vadå inte min storlek? Tycker den är alldeles lagom jag.

Alla hinder är till för att övervinnas, även hundberg som ligger i ens väg.

Pappa och jag borstar min tand, ehh sorry, mina TVÅ tänder menar jag. Det kittlas mysigt OCH man får titta på sig själv i spegeln, kunde inte bli bättre!

Nej, nu måste nog mamman gå ner och göra resten av familjen sällskap. Pappa gick ner för att natta bebisen strax innan kl 20, har inga förhoppningar om att han ska komma upp igen :-)