Idag är Melkers tilltänkta födelsedag. Nu blev det ju inte riktigt så utan idag är istället dagen då han blir två veckor gammal. Två veckor som jag undrar vart de tog vägen, det har ju gått så oerhört fort. Vi gör numer allt tillsammans, jag och Melker, och ibland hans pappa. Men mest sitter vi tätt tätt och övar på att äta.
Hur kan något så naturligt och rätt som att amma vara så oändligt svårt och göra så ont? Det känns periodvis som en större utmaning än hela graviditeten och förlossningen sammanlagt, men vi är på rätt väg och vi tar oss sakta fram, en dag i taget. Snart kanske vi är där vid målet, en dag utan blodvite, skrik och gråt vid bröstet, från oss båda.
En sak jag är oerhört tacksam för är att Fredrik finns där och servar oss när vi behöver det, vet inte hur vi skulle klara det annars. Dock är han ju inte direkt känd för sin timing och sina smidiga kommentarer. Här kommer topp fyra på lite mindre lämpliga saker att säga till sin fru i värkar (betänk då att jag var 8 cm öppen och nästan redo att föda när vi kom in på bb...) alla yttrade av ovan nämnda man då Melker kom till världen.
1. När man blir väckt av sin fru som så smått börjar inse att hon har fått värkar och att det gör rätt ont, " åh du är så sexig när du andas sådär tungt", samtidigt som man på riktigt tror att en färdknäpp kanske vore något.
2. På väg in till bb när ens fru HÄNGER i handtaget i taket på bilen för värkarna kommer så tätt, "ska vi stanna på coop forum och handla lite?". Kommentarer på den överflödiga....
3. När barnmorskan snällt frågar den stackars bortkomna pappan inne på förlossningen om han vill ha en smörgås eftersom det är lunchtid, "nej tack, jag stannade och tog en korv på vägen tillbaka när jag hade parkerat bilen".
4. När folk frågar hur förlossningen gick och Fredrik glatt förklarar att "jo, tack, det gick rätt så smärtfritt" SMÄRTFRITT? Undrar vilken förlossning han var med på? Och ja, smärtfritt för honom kanske.